Mamma är i himlen nu....

jag har inte hunnit berätta så mkt än om min älskade mamma men jag får försöka sammanfatta allt så mkt jag kan. 

Min mamma har alltid varit en pigg och glad kvinna. Hon var i princip aldrig borta från jobbet om hon inte var riktigt riktigt sjuk. Hon hade vad jag förstår haft ont i ryggen och sidan av magen en längre tid, i allafall ända sedan sommaren 2012, alltså förra året Vissa säger att hon hade klagat lite över smärtor långt innan. Men mamma var inte den som klagade så mycket för andra, särskilt inte för oss i familjen för hon ville inte vara besvär och ville inte att vi skulle oroa oss. Vad jag förstår så var det inte ens hon som bokade läkartiden utan min kusin, tillika hennes chef på det företaget hon arbetade.

Hon gick till läkaren och hon gjorde en röntgen av kroppen. Lite senare så ringde läkaren och sa att hon tyvärr hade en tumör i bukspottskörteln och det fanns också några små i levern. När hon berättade det här för oss nån vecka före jul, fattade man inte först. " jaha men det kanske är en godartat tumör då" tänker jag. Men strax efter förstod jag att så var inte fallet. Mamma tog det bra. Hon lät inte ledsen alls. Själv tog jag reda på allt jag kunde om sjukdomen och allt jag läste var riktigt dåligt.

Funderade lite ibland vem jag kunde dela med mig av det här till. Jag menar att få veta att vissa dör redan efter några månader och att chansen till att överleva över huvud taget även MED operation var minimal. Det finns ingen som vill veta det när det är jul.... Hur som helst, jag delade med mig av en del till några men det var inte många av de närmaste. Kände inte att jag kunde göra det när man vill vara glad och positiv. Alla kämpade så himla mycket ändå och försökte vara glada för mammas skull.

Efter nyår började mamma jobba igen efter ledigheten. Hon kunde dock bara arbeta 2 1/2 vecka sen var det kört...hon hade för ont i ryggen.

Efter någon månad fick mamma veta att det inte går att operera. Läkarna opererar inte om det spridit sig. Efter någon/några månader fick jag veta av min moster att läkarna sagt att hon hade 6-12 månader kvar att leva. Efter det beskedet var jag tvungen att prata med resten av familjen. Dem skulle ju bli helt förstörda.

Hon gick och tog cellgifter för att försöka minska och sakta ner förloppet men hennes kropp orkade inte med och det visade sig att det inte hade varit någon verkan heller.

Mamma låtsades för det mesta att hon skulle leva länge till. Hon kämpade på älskade lilla mamma. Ville inte vara någon börda för någon.

Vi har träffats mycket det här sista halvåret. Man vill passa på medan man kan helt enkelt. En gång träffades vi och firade mors dag. Vi fick alla en chock när vi såg henne. Det såg ut som om hon förlorat flera kilo på en gång. Dem hade tömt vätskan ur buken som blir när inte levern fungerar som den ska. Problemet var att hon hade legat inne på sjukhuset hela natten och dem hade inte stoppat tömningen utan bara fortsatt tills det inte fanns något kvar. HELT ABSURT!!! Mamma försvann  nästan helt såg det ut som. Insjunkna kinder, trött kunde knappt gå för att hon inte hade någon energi kvar. Vilket jag verkligen förstår efter det där.

Efter mors dag blev det bara sämre och sämre. Allra värst har det varit de senaste två veckorna. Hon kräktes upp all mat och nästan allt vatten hon drack. Hon fick svamp i munnen och kunde knappt svälja. Till sist orkade hon inte och ville inte ens prata med oss .....hon hade inget att säga sa hon. Hon hade gett upp mamma. Vem hade inte gjort det. Men sista veckan var vi där flera gånger och satt hos mamma vid sängen. Berättade lite om vad som hänt i veckan. Kramade och höll om mamma. Sista gången jag var där när hon fortfarande levde tog jag med sanna. Hennes näst äldsta barn barn. Jag ville att hon skulle få se och krama om mormor en sista gång. Vi visste att det inte var så länge kvar.  För mammas skulle ville vi att det skulle ta slut. Vi såg på henne att det var slut. Hon hade ont, och plågades av allt. Självklart vill vi ha kvar mamma, men en frisk mamma som alltid är glad och slipper ha ont. Man måste alltid tänka på den som har det jobbigt...... morgonen efter somnade mamma in. Då var det slut. Självklart var vi ledsna allihopa. Åkte över och sa adjö till mamma där hon låg fint klädd i sängen med en blomma på bröstet och ett tänt ljus. Men vi försökte vara glada för mammas skull och vi hade förberett oss för detta....ja vad ska man säga. Idag har vi försökt ordna lite inför begravningen. Det jobbigaste av allt... Ja livet går vidare helt enkelt.

Men mamma är oerhört saknad.....

Hej allihopa! Vad kan man börja skriva i en blogg?!! Har aldrig gjort det här förut....men nån gång ska va den första:-)

Kanske berätta lite om mig själv helt enkelt.

Jag heter Jessica och är 32 år. Bor i Sollentuna sedan typ 10 år tillbaka. Sollentuna är verkligen toppen. Kanske inte just ökända Malmvägen där jag bort:-)....men man ska väl inte klaga....

jag har sambo och tre barn. En dotter på 10 år och två söner på 5 respektive 6 år. Man har hunnit med mycket helt enkelt. Jo man får ju inte glömma mina bonusdöttrar på 20 respektive 19....

Jag har varit tillsammans med min sambo i 14 år tror jag det blir nu... det har ju inte varit att gå på rosor direkt. Vi har haft problem som alla andra. Mer eller mindre.....kanske MER.... men den historien kommer jag inte gå in på nu.
Man kan bara säga att jag har varit med om mycket sedan jag blev vuxen. Man har fått mycket erfarenhet av saker man kan tycka att man varit för ung för. Jag kan ju låtsas att man nästan känner sig lite gammal och vis...ha ha...nejdå...

I den här bloggen kommer jag skriva lite om allt möjligt men just nu ligger fokuset på min älskade mamma som är 61  år och döende i bukspottkörtelcancer....